Fiskeläget Knäbäcks 'försvinnande' var förutsättningen till Knäbäckshusens uppkomst. Jag förmodar att det tidigt fanns boplatser i området där Knäbäck låg. Förutsättningarna för fiske och jordbruk var ganska goda och Knäbäcken gav lättillgängligt färskvatten. Knäbäcksdösen några hundra meter väster om fiskeläget ger en antydan om mänsklig aktivitet redan under yngre stenåldern. Det är först på 1600-talet som namnet Knäbäck mer allmänt påträffas på kartor och sjökort, men någon upplysning om fiskelägets betydelse och storlek har inte återfunnits. Kartor från 1700-talet visar att bebyggelsen utgjordes av sju hus eller gårdar av vilka fem var belägna söder om Knäbäcken, utmed en väg som ledde ned till stranden. De övriga gårdarna låg norr om bäcken. Söder om bygatan, på den s k Knäbäckslyckan fanns det ingen bebyggelse förrän mot slutet av 1700-talet.

Dubbel radby

Fiskets egentliga storhetstid inföll under 1800-talets senare hälft och fiskeläget växte. Under denna tid uppstod en 'dubbel radby', bestående av boningslängor med fasaderna utmed bygatan söder om de vid bäcksluttningen belägna gårdarna. De 'gamla' och 'nya' områdena skillde sig åt till formen. De äldre husen & gårdarna var stora, ofta med tillhörande ekonomibyggnad, och var uppförda på något avstånd från varandra. De yngre och mindre husen vid bygatan skildes åt genom trånga passager och till dessa hörde endast mindre uthus. Under byns vidare utveckling tillkom ny bebyggelse söder om bygatan. En stor del av Knäbäcks 28 hus på 1950-talet var uppförda under 1800-talet. Flertalet av dessa bostäder var byggda av svartmålat ekkorsvirke med vitkalkad fackfyllning av råsten eller bränt tegel, på en sockel av gråsten och med halmtak. På 1950-talet ersattes halmen med annat material som tjärpapp, tegel eller etemit. Bygatan som gick i nästan västöstlig riktning delade sig i två armar att par hundra meter från stranden. Den norra grenen av bygatan ledde till fiskebodarna, vilka var av backstugetyp. 

Blomstringstid

Sin högsta blomstring vad gäller folkmängd hade Knäbäck omkring år 1900, då antalet uppgick till närmare 200 personer. Knäbäcks välstånd, som till stor del berodde på fisket, tycks ha bestått ftam till första världskriget. Tillbakagången började när det skånska fisket in på 1900-talet motoriserades, och allt större båtar med moderna redskap började brukas. Dessa krävde hamnar, och eftersom en hamn saknades i Knäbäck, övergav allt fler yrkesfiskare byn och fiskenäringens betydelse minskade. Kvar i Knäbäck fanns ännu efter första världskriget en del fiskare, men ett allt större antal människor inom fiskenäringen var tvungna att utöka inkomsterna med bisysslor som t ex handel och rumsuthyrning. Andra sökte bärgning inom andra näringar, t ex arbete i Christinehofs skogar. Det var vid denna tid som utomstående upptäckte idyllen i Knäbäck och ett ökande antal sommargäster, såväl konstnärer som semesterfirare, kom att utgöra en betydande inkomstkälla för befolkningen. Knäbäcksborna erbjöd gästerna sina lediga rum, några få bybor öppnade pensionat medan andra tillverkade trasmattor som såldes till sommargästerna.

Försvarsmakten

År 1938 igångsattes rekognoseringar för att finna ett område i den södra delen av Sverige för skjutning med skarp ammunition från stridsvagnar. Man fann att området mellan Verkeåns utlopp och Knäbäck var det ur militärsynpunkt bästa området, och det enda som med hänsyn till terrängens utseende, markbeskaffenhet och bebyggelse var lämpligt. Skjutfåltet inköptes 1947, och Knäbäck kom att ligga i dess norra del. Markområdet runt byn kom under Kronans förvaltning men tomterna inlöstes inte. Fiskeläget låg alltså kvar, men händelsen initierade en funktionell förändring av bebyggelsen, som skulle pågå fram till rivningen av byn 1956. Närheten till skjutfältet inskränkte fiskemöjlighetema och skjutningarna som var förlagda till vinterhalvåret medförde en bullernivå som med all säkerhet upplevdes som störande av den permanenta befolkningen. Dessa två effekter av skjutfåltet medförde att en del av den permanenta befolkningen flyttade från byn och ersattes av inflyttande sommargäster, dvs husen i fråga skiftade funktion från bostad för fast boende till bostad utan fast boende. För en del bostäder har antagligen denna förändring skett tidigare, vilket är troligt med tanke på Knäbäcks växande betydelse som sommarort.

Husen funktionaliteter

Utifrån en förteckning över husägare i Knäbäck, har jag försökt fånga bostadsbebyggelsens huvudfunktion, nämligen 8 av 28 hus kan betecknas bostad utan fast boende. Ägarna hade följande yrke: 2 Adjunkter, tullmästare, 2 ingenjörer, direktör, tandläkare och sjökapten. Fyra hus var tidigare bostad för yrkesfiskare, ett hus var bostad för en lantbrukare och ytterligare ett var bostad för en väverska. De övriga två husens tidigare huvudfunktion är okänd. De övriga 20 husen kan betecknas som bostad för fast boende. Av de 20 bostäderna för helårsboende var 15 bostad för lokal verksamhet. Sex av dessa 15 var bostad för sysselsatta inom fiskenäringen. Fisket var den dominerande näringen, därnäst handel och lantbruk. Övriga yrken var t ex slaktare, skogshuggare, väverska och smed. För de övriga fem husen saknas uppgifter. Största antal hus som fungerat som bostad för sysselsatta inom fiskenäringen är 12 st.

Förändringsprocess

Det tycks pågått en förändringsprocess där permanent boende människor, ofta med sysselsättning i byn lämnat sina hus till förmån för människor utifrån, vilka nyttjat husen som fritidshus. Denna process speglade dels fiskenäringens tillbakagång, och det speciella förhållande som rådde i området runt Knäbäck efter 1947, dels förbättrad levnadsstandard efter andra världskriget, vilket t ex innebar ökat bilinnehav och därmed ökad rörlighet, ökad inkomst och ökad fritid. Dessa 'förmåner' gav ett sug efter fritidshus, framförallt hos den växande stadsbefolkningen.

De familjer som köpte sommarhus i Knäbäck kom från övre medelklassen, där huvudpersonerna hade yrken som t ex ingenjör och tandläkare. Vad gäller lokalisering av familjernas permanentbostad utmärker sig städer i syd- och nordvästra Skåne. Denna förvandlingsprocess från bostad för fast boende till bostad utan fast boende fick ett abrupt slut då byn revs, men om så ej varit fallet hade med all säkerhet processen fortgått och då med ökad hastighet. Om man studerar andra fiskebyarnas omvandling till "fritidsbyar" verkar detta antagande rimligt.

Funktionen hade således förändrats, men efter vad källorna antyder, inte formen. Sommargästerna byggde inte nya hus utan övertog redan befintliga, men det är möjligt att man rustade upp och byggde till de gamla husen.

Byn som flyttade

När försvaret hade köpt upp husen i byn kom byggmästare Carl Liljedahl och driftsingenjör Nils Erik Wååg med en plan på hur de bästa husen skulle kunna flyttas och byggas upp söder om Stenshuvud. Idén var knappast att de ursprungliga ägarna skulle flytta med; en semesterby skulle byggas upp och säljas till en köpstarkare skara. Under 1957 arbetades det febrilt och sjutton hus byggdes upp längs en liknande bygata. Det artonde huset är en före detta smedja och blev pumphus.